erik the aviator

När jag i slutet av förra sommaren skulle flytta till Uppsala kändes det lite konstigt. I hela mitt liv fram till då har jag bott i Knivsta i två olika hus då mamma och pappa är skilda. Jag hade flyttat en gång tidigare och det var från mitt barndomshem på Källbacken till Olof Thunmans väg, med pappa. Det innebar en flytt från ena änden i Knivsta till den andra, i princip. Jag minns att jag egentligen inte var så glad över detta och jag har många gånger tänkt på hur det skulle vara att bo där igen. Det är nog inget som jag skulle vilja men ibland så saknar jag Källbacken och alla fina barndomsminnen jag har därifrån. Nu har vi bott i vårat "nya" hus i snart sex år så jag har vant mig om man säger så.

Jag har då bott på tre olika ställen i Knivsta, kan man säga. Dock har de flytterna varit inom Knivsta och det har aldrig varit längre än 7 km mellan de olika bostäderna. Jag har haft en fin uppväxt där med alla kompisar, speciellt när jag var lite yngre. Ju äldre man blev desto mer medveten blev man dock om hur litet Knivsta egentligen är, och när man började lära känna folk i högstadiet så märkte man hur vanligt det var att de flesta kände varandra. Man började se utanför det lilla bondesamhället och ta sina första stapplande steg utanför det. På helgerna åkte man antingen till Uppsala eller Stockholm, dock var jag aldrig speciellt mycket i Stockholm utan höll mig mest i Uppsala. Det var skoj att åka in bara sådär och spela biljard, gå på bio, shoppa, och så vidare med sina kompisar. Man fick snabbt lokalsinne i Uppsalas centrala del och runt ån. Att åka in till Stockholm kändes lite stort och då passade Uppsala bättre. 10 minuter med tåg är ju ingenting egentligen...

Så när jag förra sommaren skulle flytta in kändes det trots allt lite konstigt, även om Uppsala var den stad jag kände till bäst. Något tog emot när man lämnade Knivsta och sin barndom bakom sig. För det är precis så jag känner nu. Jag undrade då om det skulle bli bra att bo därinne och det visade sig vara hur skönt som helst. Nu, ungefär sju månader senare, känner jag mig riktigt hemma i Uppsala. Jag tycker Uppsala är en bra stad, stor utan att bli hysterisk men ändå liten utan att vara sömnig. Speciellt områdena kring ån gillar jag, jag kan bara föreställa mig hur skönt det måste vara på sommaren att sitta där och chilla med skönt folk. Det finns tillräckligt med affärer och butiker och caféerna är supermysiga (nåja, vissa iallafall). Kort sagt trivs jag här. Fine, alla sthlmsbrats får hata mig för det. Men det gör jag verkligen.

Hur som haver så känner jag mer och mer att Knivsta inte längre är vad det har varit för mig, vilket är tråkigt. Jag suckar inombords när jag ser den nya kullen moppepojkar (som förövrigt precis har krupit ut ur garaget för säsongen med sina trimmade moppar) köra runt som galningar i det som kallas Knivsta centrum. Jag inser att jag har växt ifrån Knivsta men vill samtidigt inte erkänna det då det lilla samhället sin bondestatus till trots faktiskt har en speciell plats i mitt hjärta med många fina minnen. På sommaren är det jättefint och man kan bada från bryggan, så det är väl bra på ledig tid att vara där. Men när jag går skola och umgås med flickvän och alla nya vänner så är det svårt för Knivsta att hävda sig på något sätt. Jag känner även att jag har växt ifrån många av de människor jag kände lite halvdant där, nu är det bara ett fåtal bra vänner från Knivsta som jag håller kontakten med.

Jag kommer såklart alltid komma tillbaka dit men Knivsta är inte längre det det har varit, för mig iallafall. Nu är det Uppsala som gäller och jag klagar knappast, men jag får försöka vara i Knivsta och hålla ställningarna där lite också framöver.



Mitt hem, som jag ser det... eller?