erik the aviator

Det här året (eller snarare den här sommaren) har varit ett svart år för segelflyget. Det började i juni med ett haveri utanför Tierp, jag kommer inte ihåg exakt när det skedde men det var iallafall en pilot i 50-årsåldern som på något sätt hamnat utanför den lägsta "säkra" radie man måste till flygfältet för att kunna ta sig hem och tvingats landa på skogen. Piloten klarade sig utan skador men segelflygplanet totalförstördes. Bara några dagar senare i Östersund havererade en motorseglare (typ av segelflp fast med motor), där gick det inte lika bra för piloterna som dog båda två. Och idag var det dags igen. Vid tolvtiden idag vid Sundbro flygfält, där Uppsala FK håller till, störtade en Discus b i samband med landningen. Den kvinnliga piloten, som var ensam i planet, hade inte en chans.

Segelflygolyckor är väldigt väldigt sällsynta men i år har uppenbarligen varit ett undantag. Det just det faktum att segelflygplan saknar motor som gör det så säkert, det finns ju ingen motor som kan gå sönder! Lite ologiskt tänker ni kanske med tanke på att "vanliga" flygplan då också borde kunna flyga om deras motorer går sönder, och de kan de också. Men ett motorbortfall för en motorflygare är bra mycket värre än att flyga segelflygplan, motorflygplan är ju inte gjorda för att flyga utan motor och har en väsentligt större sjunkhastighet "motorlösa" än segelflygplan. Det är det som gör ett segelflygplan "idiotsäkert", man flyger utan motor men har fortfarande relativt bra prestanda i förhållande till hur mycket man sjunker. Självklart måste man underhålla segelflygplan regelbundet för att det ska fortsätta vara "idiotsäkert", och gör man det så är risken för t ex roderbortfall i ett segelflygplan i stort sett lika med noll. I all typ av flygsport är säkerheten stenhård, t ex inom segelflyget gör man daglig kontroll på varje segelflygplan som ska flygas varje dag. Så sannolikheten att ett segelflygplan failar i luften är mycket mycket liten och tillhör inte alls en av de större risker man tar när man segelflyger.

Den tveklöst största risken är faktiskt kollision i luften, inte att komma för lågt eller att krascha som många kanske tror. Faktum är att det oftast inte alls är några problem om man kommer för långt från flygfältet och för lågt, i Sverige finns det ofta gott om vanliga t ex sädesfält att landa på. Det kanske blir lite mer skakigt att landa men annars finns det inget som skiljer en "utelandning" från en vanlig. Nej, kollision är värst. Om segelflygplanet bryts sönder i luften som resultat av en kollision med annat flygplan är det inte mycket man kan göra om man inte redan skadats svårt eller tillochmed dött. Finns det höjd och om cockpiten är intakt kan man hoppa ut (man har alltid fallskärm på sig när man segelflyger) men om höjden är låg eller om man inte kan ta sig ut är det värre.

Nu berodde inte en enda olycka i år på kollision utan snarare på olika typer av krascher eller kraschlandningar, men det spelar egentligen ingen roll hur det gick till utan mer att det faktiskt hände får mig som segelflygare att tänka till. Segelflyg är inte alls mycket farligare än någon annan sport, i fotboll och ridning och hockey och allt möjligt är det likadant. Folk skadar sig ibland och dödsolyckor är sällsynta, men de förekommer. Det jag just skrivit är såklart skräckscenarion "i värsta möjliga fall" och skulle säkert avskräcka många men jag har hört liknande om många sporter. Man tar risker i livet, det gäller bara att veta om vilka följder det skulle kunna få utan att tänka "nej sånt händer inte mig, varför just jag av alla hundratusentals utövare det finns i sverige eller världen?" och det är just sådana här olyckor som påminner en om det. Särskilt som kvinnan som dog idag i sin Discus, hon höll precis som jag för några veckor sen att genomgå grundutbildningen mot segelflygcert. Vem vet, det skulle lika gärna kunna hänt mig. Det får det hela att bli så mycket mer verkligt.

Nu är segelflyg något som jag verkligen gillar och man kommer ingen vart om man inte vågar pröva saker, men oavsett hur riskfyllt det man prövar är måste man vara medveten om riskerna. Det enda sättet att förhindra olyckor är att vara en bra pilot, som det så noga står, svart på vitt i segelflyghandboken. Att vara uppmärksam, att spana efter flygplan längs efter horisonten och att vara i nerflygningssektorn på lägst 300m.




Segelflygplan av typen Discus b, samma som störtade idag utanför Uppsala.

Länkar: Olyckan - UNT, Inte farligare att flyga segelflyg - UNT

Ja du, känns inte speciellt motiverat att sitta inne som en sunkig tvättbjörn och blogga när man kan vara utomhus och springa längs vetefälten, cykla till Öland eller luffa upp till Bure(å) i bara t-shirt och shorts eller göra vad man nu vill när vårsolen äntligen har tittat fram på riktigt.

Så jag gör som så många andra, jag skiter i bloggen sålänge. Förvänta er inte att jag uppdaterat med andra ord, det skulle isåfall bli om jag har något riktigt viktigt (verkligen dötrist) att berätta eller tycka till om. Men tillsvidare står den.

5 + 5 = 10. Och missbrukare bör få rena kanyler. Sådeså! Där var det slut. Nu säger jag inte ett ord till. Förutom det. Och det, och nu det. It just keeps coming...

Äntligen är det vår! Ingen lådsasvår här inte utan riktig vår, inte som wannabevåren som kom för någon månad sen och stannade i sisådär en vecka för att sedan övergå till vinter igen. Nej, med 13.7 grader och sol känns det verkligen som den efterlängtade årstiden kommit för att stanna. Nu åker vinterkläderna in i garderoben, nu kan man (nästan) gå ute med t-shirt. Och nu kan man sitta nere vid ån och chilla med en subwaymacka i högsta hugg. De senaste dagarna har jag fått den där sköna vårkänslan varje gång jag har satt foten utanför skolan eller lägenheten. Min budget är inte heller så tight som jag trodde så jag kan äntligen gå och köpa vårkläder, minns knappt när jag gick in i en klädaffär sist... skönt som fan är det med vår iallafall =)

Veckan hittils har varit mücket chill, vi hade sovmorgon till runt 12 igår och tydligen också idag, pettson suger och har blivit sjuk. Vi visste inte att han hade ställt in lektionen förrän vi kom till skolan så där missade man kanske en timmes sömn. Men det kunde ju ingen veta och dessutom fick man tid på sig att plugga till fysikprovet nästa vecka (vilket vi ändå hade gjort på lektionen, men jag tvivlar på att jag hade förstått någonting ändå). Samtidigt fick man veta att franskan var inställd, tack gode gud för det! ^^ Det slutade med att jag hade en lektion idag, matte. Efter det släntrade man sig ner mot ån med 1 st lus, 1st pontus, 1st line och 1st anton.

Lusen (min syster) och jag pratade om något som fick mig att tänka. Det började med att hon berättade att hon ville ta ett utbytesår för att komma iväg lite och se nya saker, uppleva nya saker. Om hur van hon var vid förändring och hur trött hon var på att sitta kvar i samma stad och upprepa samma rutiner varje dag. Att man ibland känner sig som utfyllnad för att få samhället se sysselsatt och upptaget ut, en människa i mängden med sin tråkiga vardag. Nu är hon förstås mycket mer van vid förändring och så än vad jag är men jag håller med henne delvis. Ibland när man sitter där och pluggar eller förströr sig med något onödigt kan jag inte annat än att känna mig så himla inaktiv. Jag har bott i Knivsta i hela mitt liv fram till i somras (och vid det laget hade jag i och försig tröttnat på det ganska rejält), då jag flyttade hit med min mamma. Det kändes ändå som ett stort steg, men hur litet är det inte om man jämför? Folk tar utbytesår, folk flyttar utomlands för att förverkliga något de verkligen vill. De är inte rädda för att offra det de har där de nyligen bott för att få förändring, få chansen att se nya platser och människor, ur nya synvinklar. Det är vad de verkligen vill. Jag är långt ifrån en sådan person, jag trivs som fisken i vattnet där jag bor, hos alla trevliga människor jag känner. Men ibland känns det ändå som man kunde ta lite fler chanser, se sina möjligheter liksom. För mig skulle det inte vara att flytta utomlands, för mig skulle det vara så simpla saker som att ta tag i träningen, engagera sig i saker, hitta nya intressen, prova på saker, organisera  och resa runt mer, inte nödvändigtvis utanför Sverige, så man får chansen att se saker. Skidsemester i all ära, men ibland känns det kul att prova nya saker, nya resmål.

Hon sa även till mig att hon ville vara med och påverka, och att det skulle vara något passande framtidsyrke, t ex inom FN eller liknande. Så långt har inte jag tänkt, än iallafall. Min dröm att bli pilot kommer bara att kunna förverkligas om jag inte är rädd för de hinder som står i vägen, att jag vågar gripa chansen och brinna för det jag vill bli. Brinner gör jag inte just nu, men det har länge varit självklart att jag ska bli just pilot så när jag tänker efter och inser att det kanske kommer bli svårt så kan jag inte komma på några alternativ. Jag vet inte om jag nånsin kommer bli pilot men drömma kan jag alltid. Att sträva efter att förverkliga drömmen har jag inte riktigt nått fram till och jag vet inte om jag kommer göra det heller...

...för som sagt, även om det händer att tankarna glider iväg på det här viset ibland är jag samtidigt nöjd med det jag faktiskt har uppnått, den (lilla) förändring och de upplevelser jag totalt har haft hittils.

(Jag förväntar mig inte att ni har läst hela ^^)

Och till sist: people.... det är VÅR! =D

FYI: jag anser att morötter inte skall kokas, då hela grejen med morotsätande då går förlorat. Självklart tänker jag på krispigheten, den något mer orangeaktika färgen samt det faktum att jag har sovit tre timmar inatt.

När jag i slutet av förra sommaren skulle flytta till Uppsala kändes det lite konstigt. I hela mitt liv fram till då har jag bott i Knivsta i två olika hus då mamma och pappa är skilda. Jag hade flyttat en gång tidigare och det var från mitt barndomshem på Källbacken till Olof Thunmans väg, med pappa. Det innebar en flytt från ena änden i Knivsta till den andra, i princip. Jag minns att jag egentligen inte var så glad över detta och jag har många gånger tänkt på hur det skulle vara att bo där igen. Det är nog inget som jag skulle vilja men ibland så saknar jag Källbacken och alla fina barndomsminnen jag har därifrån. Nu har vi bott i vårat "nya" hus i snart sex år så jag har vant mig om man säger så.

Jag har då bott på tre olika ställen i Knivsta, kan man säga. Dock har de flytterna varit inom Knivsta och det har aldrig varit längre än 7 km mellan de olika bostäderna. Jag har haft en fin uppväxt där med alla kompisar, speciellt när jag var lite yngre. Ju äldre man blev desto mer medveten blev man dock om hur litet Knivsta egentligen är, och när man började lära känna folk i högstadiet så märkte man hur vanligt det var att de flesta kände varandra. Man började se utanför det lilla bondesamhället och ta sina första stapplande steg utanför det. På helgerna åkte man antingen till Uppsala eller Stockholm, dock var jag aldrig speciellt mycket i Stockholm utan höll mig mest i Uppsala. Det var skoj att åka in bara sådär och spela biljard, gå på bio, shoppa, och så vidare med sina kompisar. Man fick snabbt lokalsinne i Uppsalas centrala del och runt ån. Att åka in till Stockholm kändes lite stort och då passade Uppsala bättre. 10 minuter med tåg är ju ingenting egentligen...

Så när jag förra sommaren skulle flytta in kändes det trots allt lite konstigt, även om Uppsala var den stad jag kände till bäst. Något tog emot när man lämnade Knivsta och sin barndom bakom sig. För det är precis så jag känner nu. Jag undrade då om det skulle bli bra att bo därinne och det visade sig vara hur skönt som helst. Nu, ungefär sju månader senare, känner jag mig riktigt hemma i Uppsala. Jag tycker Uppsala är en bra stad, stor utan att bli hysterisk men ändå liten utan att vara sömnig. Speciellt områdena kring ån gillar jag, jag kan bara föreställa mig hur skönt det måste vara på sommaren att sitta där och chilla med skönt folk. Det finns tillräckligt med affärer och butiker och caféerna är supermysiga (nåja, vissa iallafall). Kort sagt trivs jag här. Fine, alla sthlmsbrats får hata mig för det. Men det gör jag verkligen.

Hur som haver så känner jag mer och mer att Knivsta inte längre är vad det har varit för mig, vilket är tråkigt. Jag suckar inombords när jag ser den nya kullen moppepojkar (som förövrigt precis har krupit ut ur garaget för säsongen med sina trimmade moppar) köra runt som galningar i det som kallas Knivsta centrum. Jag inser att jag har växt ifrån Knivsta men vill samtidigt inte erkänna det då det lilla samhället sin bondestatus till trots faktiskt har en speciell plats i mitt hjärta med många fina minnen. På sommaren är det jättefint och man kan bada från bryggan, så det är väl bra på ledig tid att vara där. Men när jag går skola och umgås med flickvän och alla nya vänner så är det svårt för Knivsta att hävda sig på något sätt. Jag känner även att jag har växt ifrån många av de människor jag kände lite halvdant där, nu är det bara ett fåtal bra vänner från Knivsta som jag håller kontakten med.

Jag kommer såklart alltid komma tillbaka dit men Knivsta är inte längre det det har varit, för mig iallafall. Nu är det Uppsala som gäller och jag klagar knappast, men jag får försöka vara i Knivsta och hålla ställningarna där lite också framöver.



Mitt hem, som jag ser det... eller?

När jag skulle gå hem från skolan idag gick jag först förbi lägenheten för att hämta mitt prao-omdöme till min jobbansökan på Posten. Efter mycket letande hittade jag det och insåg samtidigt att klockan var 16:20 så jag hade liiite brottom om jag skulle hinna med 16:43-tåget. Jag gick i snabb takt och när jag hade kommit till stora torget såg jag att klockan hade hunnit bli 16:35, bråttom! Jag började springa, över torget, ner längs gågatan. Precis när jag skulle springa in i Forumgallerian så pokar någon på min axel. Det var två killar i runt 13-14årsåldern som hade sprungit efter mig med mina nycklar! Det hade gått hål i jackfickan och både mina nycklar och förlängningssladden till mp3n hade ramlat ut utan att jag märkt det. Förlägningssladden kan jag leva med. Men nycklarna, jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan dem.

Jag är så jäkla glad att det finns sådana människor som faktiskt springer efter en trots att man har bråttom - bara för att lämna tillbaka någon man själv har råkat tappa, utan att få något som helst tillbaka för det. Det är ju egentligen så det ska vara och jag tror nog att de flesta hade gjort samma sak, men det är ju inte alltid man tappar något sådär så jag blev så oändligt glad när jag fick tillbaka nycklarna, även fast jag inte ens visste om att jag tappat dem. Tänk om ingen hade plockat upp dem och sprungit efter mig, då hade jag stått där utan nycklar. Vi skulle behöva byta lås, jag skulle inte komma in i mitt skåp eller kunna låsa upp min cykel. Så mycket besvär besparades bara för att de där killarna var schysta. Tusen tack till er säger jag bara, även om ni förmodligen aldrig kommer läsa det här. Det var som när den där gubben tappade sin väska och Viktor lånade min cykel för att sätta efter honom. När man har gjort dagens gärning till någon, ofta någon man inte ens känner, blir man bara så glad. Det kanske är därför folk gör det, vad vet jag. Eller kanske bara för att de vill ställa upp och vara en god medmänniska...

Tåget hann jag iallafall med och på det träffade jag Jonathan. Väldigt länge sen vi sågs och återigen får jag dåligt samvete för att jag aldrig gör slag i saken och tar upp kontakten med alla Knivstavänner. Att träffas på tåget är ju tillräckligt för att hålla kontakten uppe men mer är så vi värda... Tyvärr brukar samtliga av mina helger bli helt
fullproppade med umgänge på annat håll, det är såklart trevligt också men nu handlar det nog lite om att prioritera. Så jag lovar, jag ska fixa tid. Sen gör ju ni också en massa saker på helgerna så det är inte alltid det fungerar då heller men vi får försöka ordna något snart damnit. Det var år och dar sen jag spelade biljard... ^^

När jag kom fram så blev jag lite besviken. Någon hade slagit sönder glasväggarna på tågkurerna på perrongen. Jag fattar inte varför folk gör så. Det kan då fan inte vara kul iallafall. Enda anledningen som jag ser det måste vara att de sortens människor som gör sådant inte mår så bra. Sök hjälp eller sluta vandalisera säger jag bara, ingen blir glad av en massa glassplitter på perrongen när man ska gå av tåget.

Eller ta efter de två killarna som lämnade tillbaka mina nycklar idag.

Nej, den här gången har jag inte brutit ett enda ben. Men några mest roliga vurpor blev det iallafall i Nendaz, jag och liftar går helt enkelt inte riktigt ihop. Skidåkningen var helt otrolig, Åre kommer aldrig att bli detsamma. Systemet var enormt om man jämför med de svenska fjällen och vi har åkt allt från den förjävliga slaskbacken till (minst) svart puckelpist från toppen av Mont Fort, 3300m. Vi var 10 ungdomar som åkte så det blev stundtals hysteriskt men framförallt jävligt kul. Dörrklockeljudet hemsöker mig i mina drömmar! Jag tycker synd om fransmännen eller vad det nu var som bodde i lägenheten bredvid och ovanför våra, "fuck, it's those crazy swedes again!" ^^ Jag måste nog säga att det har varit min bästa skidsemester hittils och jag återvänder mer en gärna, kanske med lite andra människor också =)

I och med resan så har även min icke-läsningsperiod äntligen slutat. Jag gjorde slag i saken och fortsatte med Liftarens Guide till Galaxen, och nu käns det inte alls svårt att hitta något tillräckligt avkopplande och okomplicerat att läsa innan man ska somna på kvällarna. Liftaren är den flummigaste och mest konstiga bok jag läst, men den är helt enkelt klockren. Här följer ett (långt) urdrag ur den:

-"-

Ett av de största problemen när det gäller resor genom tiden är inte att man ibland lite otursamt kan bli sin egen pappa eller mamma. Det finns inga problem förknippade med att bli sin egen pappa eller mamma som en väl integrerad och vidsynt familj inte kan klara av. Inte heller är det någon risk att man ändrar historiens lopp. Historiens lopp ändras inte, för allt sitter ihop som ett enda stort pussel. Alla dom viktiga förändringarna har hänt före dom saker som skulle förändras, och för övrigt ordnar sig allting på slutet.
Det största problemet är helt enkelt ett grammatiskt problem, och standardverket när det gäller sådana saker är Dr Dan Streetmentioners Tidsangivelsens Teknik - 1001 Tips för Tidsresenärer. Där kan man t.ex. få veta hur man återger något som skulle ha hänt en i det förflutna om man inte hoppat två dagar framåt i tiden för att undvika det. Händelsen beskrivs på olika sätt, beroende på om man utgår från innevarande tid, från en punkt längre fram i tiden eller en punkt i det förflutna, på andra sidan om händelsen ifråga. Det hela kompliceras ytterligare genom att det är möjligt för en resenär att samtala om händelsen även under själva den resa han gör genom tiden, kanske i avsikt att bli sin egen pappa eller mamma.
Den genomsnittlige läsaren brukar nå så långt som till Subinverterad Futurum Semikonditionalis med Subjunktiv Perfektum Plagialis Intentionalis innan han ger upp; och faktum är att i senare upplagor av boken har alla sidor efter detta kapitel lämnats blanka för att spara in på tryckkostnaderna.

-/"-

Som sagt, Liftarens Guide till Galaxen är en rätt märklig bok. Den driver med sig själv och kommer upp med saker som egentligen inte alls har med handlingen att göra, men det är det som gör den så bra ^^



Däruppe har vi varit och åkt ner!

Det finns inget värre än att sitta förkyld inne i en lägenhet och känna sig så inaktiv som jag gör nu. Jag får inget gjort, finns inget heller att göra. Bäst av allt hade varit en löprunda för att lufta kroppen lite men det går inte. Träningen har inte kommit igång heller och det mesta känns allmänt pissigt. Jag måste ta tag i tusen saker men ändå orkar jag inte. Sommarjobb är en sak, måste kolla runt om sommarjobb lite varstans om jag ska få några pengar i sommar alls. Tennis är en annan, måste ta tag i det och kolla vad som gäller med träningar och så. Jag kan tänka mig att börja men då måste ni andra träna upp mig till en anständig nivå först. Det borde väl inte vara så svårt? Bara det skulle hjälpa mig lite ur detta förtvivlade inaktivitetsträsk det känns som jag sitter i nu. Jag känner mig bara seg och usch och blä. Kanske för att jag är förkyld, men ändå. Vi har ju knappt ens något plugg men ändå sitter jag här...

Nej, jag längtar efter våren nu, då det är varmt och skönt och framförallt ljust hela dygnet. Då man kan bada från bryggan i Knivsta, då man kan segelflyga, då man kan rulla ner för slottsbacken. Då alla stora och tunga och varma kläder åker av och shorts, t-shirts, klänningar och ballerinaskor åker fram. Så snälla, ge mig vår genast så skippar vi den här parodin på vinter vi har nu. Who's with me?

Oavsett hur bra humör man har efter en dag på Katte så kan man lita på att det ligger någonstans mellan "medel" och "pissigt" när man kommer hem. Iallafall när det är sånt här väder. Imorse när jag åkte till stationen i Knivsta så tändes hoppet inom mig att snön som just då föll skulle ha kommit för att stanna. Träffade en gammal klasskompis på stationen, det var trevligt. Så man var ju allt lite glad när man gick av tåget och började vandra mot skolan. Men när gick kände jag till min fasa att det var 100% blötsnö som föll, temperaturen låg ju runt nollstrecket. Humöret sjönk lite. Väl framme hankade man sig igenom skoldagen, som på just onsdagar är rätt soft, vi har tre förvisso långa lektioner men vi slutar 12:50 så det är skööönt. Kastade i mig lite käk och skulle påbörja min färd tillbaka till stationen.

Och där kom dagens vändpunkt. På gatorna låg det ett decimetertjockt lager av brun slask, vilket jag var tvungen att vada igenom. Fy fan säger jag bara. Det ska liksom vara januari nu! Var är kylan? Var är den RIKTIGA snön? Det är som att ha övergånsperioden höst-vinter eller vinter-vår HELA vintern istället för typ några veckor som det ska vara. Och under tiden ligger det ett slags grått lock över himlen, om man har tur kommer solen fram några timmar i veckan. Så här ska det fanemig inte vara. Jag vet inte vem man ska skylla på, om man inte skyller på alla människor som bor på denna jord och bidrar till växthuseffekten. Vi människor är så egocentriska och naiva, vi bara knycker på axlarna åt problem som ligger hos andra individer/miljöer än våra egna och tror att allt ska lösa sig av sig självt. Fat chance! Det är vi som har skapat miljöproblemen och det är våran uppgift att återställa den naturliga balansen, som vid det här laget är jääävligt rubbad. Det går ju till slut så långt att det påverkar oss, vem gillar liksom att vada genom slask varje dag man ska ta sig till skolan eller jobbet? Detta är förstås bara en komfortabel bagatell om man jämför med andra effekter växthuseffekten har på våran planet, jag orkar inte dra upp några exempel men det har ju varit lite svårt att undgå så ni förstår.

Jaja, så var dagens klaga-kvot är uppfylld ^^. Som sagt slutade vi tidigt idag och jag tog tillfället att åka in till Knivsta för att plugga inför morgondagens prov, vilket jag också ska göra nu.

Och nu till något otroligt miljö-hänsynslöst:

Asså damn att ha det där som jobb!

Såg nyss klart det sista avsnittet i dokumentärserien stridspiloterna som går på kanal 5. Mycket bra serie faktiskt, inget USA-vridet coolt hightech-program á la discovery channel utan mest (mestadels) opartiska plain facts om den studieväg som man måste slå in på för att bli stridspilot i Sverige.

Min dröm, ända sen jag var liten palt, har alltid varit att kunna flyga. Från början var det mest liksom att bara kunna hoppa upp i luften och flyga "för egen maskin" vart man ville, men med åren så insåg jag ju att det är en fin tanke men måhända inte så rimlig. Så jag började tänka på att flyga med hjälpmedel, alltså flyga med flygplan. Och hur coolt var det inte när man var liten med alla häftiga framtidsyrken: polis, brandman, pilot? Ett jobb som ständigt är spännande och ärofyllt, och kanske ett jobb där man får använda sådana där coola pikadoller. Så tror jag att varenda liten svensk pojke har tänkt någon gång.

Men, som sagt så med åren så kanske det inte blir lika coolt längre med den där pikadollen, eller det kanske inte är värt risken att bli brandman. Men drömmen att flyga har jag aldrig släppt. Som civilpilot finns är det inte mer riskfyllt än att sitta på ett kontor och arbeta, läste någon gång att det är runt 30 gånger säkrare att flyga än att sitta i ditt eget vardagsrum. Sannolikt baserat på statistik över överfall, inbrott och olyckor i hemmet samt att annonsen nog var riktad åt flygrädda. Men ändå. Att flyga är ett mycket säkert sätt att transportera sig på och även rätt kul. Jag inser dock att det kan bli rätt enformigt att flyga ett civilt flygplan, det enda du som pilot behöver göra är att ta hand om start och landning så fixar autopiloten resten.

Så jag har funderat i några år på att söka till försvarets pilotskola. Det finns en rad för- och nackdelar med det. Bland nackdelarna finns ju förstås den ökade risken man utsätts för i ett stridsflygplan, och den mångdubblas ju om man verkligen behöver flyga i "skarpt läge". Även utlandstjänsten är ett minus som jag ser det, det är nog en väldigt fin tanke att känna att man gör en insats för folk i oroliga länder men man har en obligatorisk utlandstjänst på 5-10 år som stridspilot så det är en rätt lång period. Om jag beslutar mig för att utbilda mig till stridspilot så innebär det även att jag aldrig kommer att få tid att studera vidare på något universitet då maximal antagningsålder är 23 år för utbildningen. Det betyder att jag kommer att vara typ 30-35 år gammal innan jag ens får chansen att hoppa av försvaret och då är det kanske inte så lägligt att ta upp studierna igen.

Det positiva är ju för mig iallafall själva flygningen. Att få betalt för att komma till flygbasen på morgonen, sticka upp bland molnen i runt 1000 km/h och bara flyga - det måste vara världens roligaste jobb. Kanske för att jag är helt såld på det här med att flyga, men ändå. Ett annat + är att utbildningen är helt gratis, staten (alltså ni ^^) betalar. Inga studielån med andra ord.

Förut var jag mer optimistisk till min framtid som stridspilot men nu när jag har fått face the facts så är jag inte lika sugen. Ett annat minus är ju miljöpåverkan som är oerhört stor med ett stridsflygplan, och såklart tanken om att våld föder våld. För om det blir krig kommer det vara jag som får vara med och försvara. Så just nu står mina framtidsplaner still, faktiskt. Förut var det mer självklart att det här vill jag bli, men nu känns det som om jag behöver en plan B om det här inte blir av, vilket just nu är 50/50.

Men drömmen att flyga lever kommer alltid att leva kvar.

Cuz I'm Wise Crappah Fool and I'm whipped. You see, I lost the judo competition to MC Whooptie Ridah. She beat my ass up and I lost big time. Yeah, I lost, okay? I LOST!!!

mohahaha....hehe... men jag vann faktiskt, han kunde inte komma loss XD
/ pärlus

Idag harjag varit en duktig och effektiv panda, jag har faktiskt hunnit med en tripp in till Knifetown där jag har hämtat upp halva min garderob, lite random stuff och min nya miniräknare. En miniräknare? Japp, jag fick en i julklapp, fråga mig inte varför. Jag är ju inte direkt i behov av en, har ju min blåa klump som Katte så snällt skänkte oss i början av terminen. Men nu har jag en till. Jag får väl använda den lite så att pappa inte blir besviken, snygg är den iallafall ^^

Som sagt så har jag överträffat mig själv, har varit riktigt effektiv med även skolarbetet. Hann med fysik, matte och SO på lite dryga två timmar och jag förstår faktiskt det mesta. Big improvement, jag tror Knifetown är ett bra ställe att studera på, det enda som låter är fåglarna som kvittrar ^^ lugn och fin studiemiljö liksom.

Iallafall. SOn fick mig (som med så mycket annat) att tänka till lite. Om dagens rättssamhälle. Sverige är idag världens "tryggaste" land, dvs oron för angrepp och våld när man vistas ute efter mörkrets inbrott är lägst i världen. Det känns ju förstås bra. Själv har jag inga problem med att gå runt nattetid i t ex Uppsala, men å andra sidan har jag ju aldrig råkat ut för något. Allt handlar om att vara på fel plats vid fel tidpunkt. Och för de som verkligen har råkat ut för sådant klandrar jag verkligen inte. Även om Sverige nu skulle vara världens tryggaste land så kan det aldrig bli bra för de som verkligen har otur. Ta tillexempel mordet på den 16-årige killen i Stockholm i höstas. Det är verkligen hemskt att det trots allt ska få gå så långt. Nu kan man inte klandra myndigheterna på något sätt men dock ungdomarna som genomförde dödsmisshandeln. Det är så sjukt egenligen. Vad är syftet? Varför? Jag är så sjukt trött på alla dessa gäng som finns i "trygga" Sverige, det är svårt att förstå vad som driver en till att misshandla ihjäl en annan människa. Finns ingen giltig förklaring. För att vinna respekt? För att de tycker det är roligt? För att det är coolt? Jag kommer nog aldrig att få reda på varför. Även om Sverige är hyfsat tryggt så går det inte att få ett helt våldsfritt land, det förstår jag. Och för de flesta är det inget problem. Men sjukt är det gatuvåld som förekommer, och där ligger det helt hos individen själv att förstå det.

Vissa andra saker kan man dock lägga på staten. Till exempel straff. Livstid i Sverige idag innebär kanske 10 år med gott uppförande. Ordet "livstid" borde få en innebörd, seriöst. Någon som är dömd efter till exempel mord eller våldtäkt och får livstid, ska ha livstid vilket rimligen borde betyda runt 50 år. Nära 90% av folket anser att domstolen borde ge mer rättvisa straff. Och det är väl klart som korvspad om man har dödat eller våldtagit någon att man ska få straff därefter, inte 10 års fängelse. Nu vet jag inte hur många år man får för mildare brott osv men detta behöver staten bättra sig på ordentligt, nära 90% av befolkningen kan inte ha fel.

Nu blev det ett lååångt och djuuupt inlägg igen, men vad ska man göra ^^ thats whats bloggar are for, och så resten kanman täta med lite flumskum =)

...and are you starting to see a pattern here?

Igår var en bra dag. Igår var jag med min tjej hela dagen, i Knivsta. Idag ska jag träffa en barndomsvän som jag inte har träffat på hur länge som helst. Och idag vaknade jag av att solen sken in i mitt rum.

Kan det bli bättre än såhär?

Idag var en trevlig dag. Kul att träffa alla människor igen efter lovet, mindre kul att dra igång plugget igen. Men trots allt så känner jag att jag har fått min fair share of vila på lovet, jag var faktiskt inte så trött ändå idag efter hela fem timmars sömn. Antingen har man haft kusiner eller skidor på sig, men nu käns det faktiskt rätt lagom att dra igång pluggmaskinen igen.

Väl hemma från skola så pratade jag lite med mor min och vi kom osökt in på ekonomi. Min ekonomi för tillfället är knappt stabil och sen ska det åkas till Schweiz om någon månad. Mamma sa tillslut att jag inte kan ta ansvar för mina egna pengar, och det är delvis sant. Jag har lagt upp en budget fram till lovet som skulle inkludera kläder, fika osv och såklart själva resan, som jag ska betala själv så långt det går. Alla dessa utgifter är ju obligatoriska, och ändå måste man kompromissa hela tiden för att det ens ska bli någon resa. Missförstå mig inte, jag är fullt medveten om att jag ska betala den själv, men jag blir bara så trött när jag gör mitt bästa med ekonomin och bara får folks negativa åsikter rakt i ansiktet. Jag vet att det är befogat, för att prioritera är knappast min starka sida. Men ändå. Jag har nog aldrig varit så här lågt nere sen i somras. Det hela började med mp3-spelaren som jag köpte i höstas. Sen vips så ska man köpa julklappar och gud vet vad och gaaaaaah.

Jag vet, det här är dagens i-landsproblem. Som fan. Jag borde inte ens klaga bara för att jag inte får ihop nåra jävla slantar som ska gå till en massa saker till mig själv och en resa, det är otroligt egentligen vad man sitter här på ena sidan halvklotet och vältrar sig i datorer, tv, bilar, datorer (igen), mobiltelefoner, kläder, vitvaror, mat som går att äta och bekymrar sig över hur man kan få det ännu bättre och bekvämare och lyxigare och dyrare och sånt skit när folk dör av hunger på andra ställen i världen. Helt jävla otroligt egentligen. Jag borde verkligen inte klaga och jag skäms faktiskt lite när jag tänker efter lite och kommer underfund med att det här är en självklar del av min och mina medmänniskors vardag. Utan allt det här skulle hela västvärlden gå under, och det är lite sorgligt egentligen. Oroa er inte, jag har inte gått och blivit nån slags aktivist, men just nu är jag bara så sjukt trött på pengar, hur dumt det än låter. Just nu är pengar ekvivalent med bekymmer för mig. Jag vet att jag kommer att vakna imorgon som vanligt och inte tänka mer på det här men samtalet med min moder fick mig att tänka till. Och jag ska bli bättre på att organisera och planera för min ekonomi, det blir mitt försenade nyårslöfte.

Ursäkta för alla svordomar men nu har jag fått skriva av mig och allt är frid och fröjd ^^

Nu ska jag räkna matte, so long.

Dagens NV-nördstips: tangens för v är alltid lika med sinus för v genom cosinus för v, dvs tan v = sin v / cos v

Oj oj oj, nu har jag allt sjunkit bra lågt...

Ooooooooooh yes, jag är fri! Fri från allt, fri från skolan, fri från sex timmars sömn per natt, fri från Knivsta, fri från träning, fri från alla dessa pluggkvällar... i hela 17 dagar. Jag har nämligen flytt upp till Norrlands djupa skogar, där jag tänker gömma mig tills den 30:e då jag åker ner igen och beskådar misären i det snöfattiga vintersverige, för att sedan tröttna på detta och den 2:a åka upp hit igen. Dock ska jag upp på ett berg denna gång, Åreskutan för att vara exakt. När jag har tröttnat på Norrland och snö kommer jag ner igen söndagen den 6:e, dock kommer jag nog aldrig tröttna på snö, så jag kanske bosätter mig permanent här uppe... såvida jag inte tröttnar på Norrland (vilket jag antagligen kommer att göra, no offence Porris).

För "staden" jag är i just nu är fan mer död än Knivsta. Det finns en gågata som befolkas av typ två pensionärspar som går runt och viftar med käppar och svamlar om att det var bättre förr, samt en korvgubbe som förgäves försöker kränga sina sista chorizos så han kan få packa ihop nån gång och dra hem till familjen för att fira jul. Japp, mina vänner, jag pratar om Sollefteå. Min alldeles egen födelsestad (!). Detta faktum samt att typ halva min släkt bor här väger upp nackdelarna, så länge man håller sig i huset (Knivsta-principen) så är det riktigt trevligt att träffa släkt och fira jul här uppe. Sen så älskar jag vintrarna här uppe, typ 10 minusgrader och metervis med snö. Döm då till min fasa när jag anlände med tåget igår och det enda snöliknande jag kunde se runt om mig var ett sketet istäcke med lite grus på, på perrongen. Men, det är två dagar kvar till jul och temperaturen sjunker stadigt så jag får hoppas på det bästa.

Så det är mina planer för detta jullov. Kommer att ha fullt upp, vilket är kul. Men det innebär även att jag blir fri från alla människor där hemma som jag känner och tycker om, jag kommer att sakna er. Men jag tror faktiskt att det är bra också, alla vi träffas ju så ofta så det är nog bra med en liten "paus". Vi får rivstarta med en lasergamerunda första helgen efter lovet, inget bang! Sen får vi se hur det blir på nyår, jag har fått clearance från min fader att planera mitt eget nyår så det är nice. Det är nog den enda gången jag faktiskt är ledig under lovet så vi får se hos vem denna tid spenderas, Uppsalaborna eller Knivstaborna. Tough one huh?

Jag tror jag hinner uppdatera innan den 24:e, så det blir inga smöriga julhälsningar här inte.

När jag satt och nötte in ordklasser idag så kom jag att tänka på en sak. Vad gör jag på en average vardag? Det första och nästan enda som dyker upp är plugg. Det är så satans mycket plugg nu så det är inte sant. Prov varje vecka fram till jullovet, detta har pågått i princip från det att vi kom tillbaks från höstlovet. Det är högar med böcker som ska tas med hem varje dag. Trots det pluggar jag inte så mycket som jag borde göra, eller jo förresten, det gör jag. Men hur var det nu med motivationen? Antingen när jag sitter och pluggar flyter det på fint, det mesta fastnar och man kan känna sig riktigt belåten när man lämnar böckerna för kvällen en för att förströ sig med mer meningslösa aktiviteter. Eller så går det sådär halvbra och man lämnar adjektivens värld var femte minut och glider in i tankar och funderingar, för att efter 10 minuter inse att det kanske är dags att fortsätta, men trots det, efter fem minuter...(om ni har kommit så här långt vet ni att ni behöver en paus, badly). Idag var en sådan dag.

Så jag ställde frågan igen: vad gör jag på en average vardag? Jag räknade bort pluggandet och fann till min icke-förvåning att jag knappt gör något på mina vardagar. Jag tränar 1-2 gånger i veckan, konditionsträning och fys, men dessa träningspass precis lika oregelbundet placerade som trappstegen i lustiga huset. För övrigt är det inget speciellt, i extremt sällsynta fall är jag så pass ledig och har en kompis som är lika pass ledig att vara med. Medan andra människor odlar sina intressen och går på sina träningar så gör jag nada. Mina två stora intressen stavas Segelflyg och Skidåkning, två typiska säsongssporter så det är ju inte aktuellt. Typiskt då det är just mellan sommaren och vintern och vice versa man inte gör något speciellt (förutom plugg då).

Så jag funderar starkt på att ta tag i saken och fixa lite nya, hetast på listan just nu står någon form av instrument (inspirerad av min musik, oj förlåt NV-klass), förmodligen gitarr då detta är väldigt universellt och går att få tag på/ta med lätt. Om jag hade pengarna så skulle bas vara intressant, men alla sådana jag har just nu plöjs in i en viss skidresa, ironiskt nog, julklapparna är ju redan fixade, sug på den! Så här tidigt ute har jag aldrig varit, men det känns skönt att slippa panikrushen man får den 23:e pga idétorka.
I sportväg är det lite svårare, mitt träningschema är i och för sig rätt dåligt men det fungerar så länge. Dock så funderar jag lite på tennis, då jag tror detta är en sport med relativt stort insteg, dvs man måste inte vara proffs från början för att ha en chans nu. Har ju även gått på det förut, tror inte det sitter kvar så mycket dock. Så alla tennisspelare, vad tror ni om saken? Om jag ligger i, hur lång tid tar det innan man spelar hyfsat? Skulle även vara kul om man behärskade det någorlunda, mitt mål är isåfall att spöa Lilla π en vacker dag! Vänta bara och se ^^

Så rycktes jag ur mina grubblerier, slog ihop boken och satte mig vid datorn där jag och Osten hjälpte varandra lite med plugg via msn, man tror inte att det är möjligt från början men tro mig, det är det ^^ Och dessutom funkar det riktigt bra också, minns när vi satt typ 7 pers med fonetisk skrift för typ (känns det som) aslänge sen... men gaah nu måste jag verkligen sluta snacka skit och gå och knyta mig istället. 'nite

(För er som tror att ni har koll på det här med ordklasser: Ta ut alla substantiv, adjektiv, verb, adverb, konjunktioner, räkneord, pronomen, prepositioner, interjektioner samt sätt ut subjekt, predikat, ackusativobjekt och dativobjekt i satser och bisatser i inlägget så får ni två euro, jag lovar)

Jag älskar att bo i Knivsta... det är så skönt och tyst, bara motorvägen som hörs som ett avlägset brus i fjärran, så harmoniskt med naturen som ligger runt knuten, med sjön som man kan bada i på somrarna...

...och där tog fördelarna slut. Jag orkar inte räkna upp alla nackdelar för det skulle överskrida maxgränsen för ett inlägg, men värst av allt är ju fan ändå dessa eeeviga fucking strömavbrott!!!!!!!!!!!! Gaaaah jag lackar! Ikväll var det dags igen, när jag som bäst satt och skulle fixa min nyhetspresentation (jaja, det är typ 70% spontant men ändå) så sitter jag och tänker: "hmm tänk om datorn på något sätt skulle dö nu, risken finns ju med det här 5 år gamla windows 2000-skrället". Jag kastar mina negativa tankar åt sidan och fortsätter med mitt slösurfande efter nyheter då halva huset helt plötsligt slocknar och datorfläktarna slutar snurra med ett suckande läte. VAFAAAAAAAAN var min första reaktion och självklart försökte jag starta om skiten genom att frenetiskt trycka på starknappen. Ingen reaktion. ASSÅ PALLA var min andra reaktion då jag insåg att strömmen förmodligen inte skulle återvända på ett bra tag (tidigare erfarenheter). Det roliga i kråksången är att 2 av 3 strömuttag i mitt rum fortfarande fungerade men självklaaart inte det som datorn satt i. Strömavbrott har dödat min dator två gånger tidigare så jag valde att inte ta några risker och ryckte ut sladden.

Dessutom håller dom jävla klåparna på att dra om elledningarna ut till oss som bor i skogen så vi ska få bättre strömförsörjning, det var då fan på tiden. Men självklart börjar dom idioterna kl typ 5 på morgonen och tar upp hela vägen i bredd (landsväg ftw) samtidigt som dom gräver upp diket som ligger intill. Tror dom att dom är smarta eller nåt? Va? vavaavaVA? Jag kommer typ alltid försent till tåget som går på den underbara tiden 7:35, eller nej det brukar ju inte gå alls för det är inställt hela tiden, för deras lama grävmaskiner står i vägen! Way to go Knivsta! Folk kan ju dessutom trilla ner och i värsta fall bli övergrävda, och det är ju inte så mysigt! För att inte tala om bilar/cyklar/mopeder! Duh.

Nej tacka den där godtrogne jäveln som hjälper oss ibland när han har lust (gud alltså) att jag faktiskt kan bo i Uppsala när jag vill, fem minuter från skolan.

Så, nu har jag avreagerat mig och nu när min gigantiska silverfärgade burk till dator äntligen har startat med sitt motorsågsliknande fläktljud så ska jag väl välja en nyhet tills imorrn.

Idag damp Åka Skidors prylguide för säsongen ner i brevlådan. Efter att ha plöjt hela var jag så sjukt skidsugen att jag skulle kunna acceptera oskars vad om att bada i fyrisån (nu när det är 1337 minusgrader) för att få en weekend i Åre eller whatever. Här kommer en fin liten film för alla er andra som känner som jag. Ignorera den b-iga musiken och kolla lite extra vid 00:23, ser så sjuuukt underbart ut, bara flyyyta fram genom pudret! =)



Bara typ 3 månader kvar till sportlovet nu...

Yesbox, för jag har skaffat blogg! Nu undrar ni säkert varför en jag, en ack så obetydlig individ här på planeten Jorden (en synnerligen obetydlig liten blågrön planet, vilkens ap-baserade livsformer är så osannolikt primitiva att dom anser att digitalur är något att komma med enligt den superba boken Liftarens guide till galaxen) har gjort det? Mest för att nu när alla mina nya NV-homies har startat bloggar (förutom Piffe då, respekt till dig och fortsätt kämpa mot det aldrig sinande grupptrycket) så måste jag ju också göra det, självklart vill man ju inte sitta där ensam i ickebloggare-hörnet och se på när folk skrattar åt och pokar på en samtidigt. Dels det, dels att eftersom man skriver så mycket som bloggare så tänker jag att det kanske är bra för mitt kommande svenskabetyg. Skriva är to be honest rätt kul, bara man har ett tillräckligt brett ämne att utgå ifrån. Och vad är ändå bredare än livet itself? Haha, nej nu ska jag inte djupa ner mig alltför mycket, måste ju plugga engelska (som jag förövrigt har försökt nu i en timme eller så >.<)... Hata min studieteknik, eller vadå teknik, jag har typ ingen teknik alls, varför skulle jag annars sitta här och dryga mig?

Aja innan jag drar mig måste jag ju berätta lite om oskars lilla incident efter skolan. Vi hade slutat för dagen och jag och några andra sköna människor flummade ner till fyrisån där vi upptäckte att den hade fryst! Såklart måste vi då prova hållfastheten så vi började lite lätt med att kasta isblock på den, men den envisades med att hålla. Så vi gjorde the ultimate test: vi skickade ut oskar på den (okej, han gjorde det frivilligt). Den såg ut att hålla i början så oskar försökte med lite mer drastiska metoder, dvs han stod och gungade på den. Den knakade lite, men inte mer. Så oskar hoppade lite på den eller vafan han gjorde och vad händer? Resten kan ni lista ut med lite humor och fantasi. Hahahahaha, förlåt oskar men det såg så jävla kul ut. Hoppas bara du inte förfrös foten på vägen hem.

Jaja nu måste jag ta mig i nackskinnet på riktigt och börja nöta fonetisk skrift, fy fan.

Hejdå eller nåt