Radiohead
Radiohead är awesome. De har låtar för alla väder och alla humör. Thom Yorke's röst är fulländad i varenda en av dem. De är så bra att jag nästan vågar säga Mando-klass. Men bara nästan...
Mando Diao
Eftersom jag är fullkomligt såld på dem och i ett försök att lära mig mer om dem så tänkte jag skriva en långt inlägg om den svenska rockkvintetten från Borlänge, Mando Diao.
The Band - Bring 'Em In
Det hela började i mitten av nittiotalet med gruppen Butler som bestod av gitarristen/sångaren Björn Dixgård och keyboardisten/sångaren Daniel Häglund. Butler var inte någon speciellt långlivad grupp och de la ner 1995, men de två medlemmarna fortsatte att spela och skriva låtar tillsammans. Efter en tid träffade Björn av en händelse den liksinnade Gustaf Noren på en fest och de satt uppe hela natten och diskuterade det gemensamma intresset att starta band med influenser från b la The Beatles. Gustaf Noren anslöt sig till bandet som gitarrist.
Sheepdog - Bring 'Em In
Efter en tid i Borlänge på olika klubbar och med temporärt inryckta basister och trummisar började trion bli alltmer respekterad och uppskattad i sin hemstad. När intresset för dem började spridas ända till Stockholm och rykten om skivkontrakt spreds bestämde sig Björn och Gustaf för att rekrytera fasta medlemmar. Carl Johan Fogelklou aka. CJ (som för övrigt är från Uppsala), på bas och Samuel Giers på trummor anslöt sig till bandet. 1999 antog de namnet Mando Diao.
Ringing Bells - Hurricane Bar
År 2002 fick Mando skivkontrakt med skivbolaget EMI. Deras första EP, Motown Blood, släpptes ungefär samtidigt och fick stor uppmärksamhet. Bandet blev inbjudet att turnera tillsammans med andra redan etablerade band, bl a Kent och Thåström. I och med turnén startade Björn och Gustaf ett långvarigt gräl med Kent genom att såga dem och antyda att de var ett "trött dansband". Efter turnén var succén ett faktum och deras första album, Bring 'Em in, släpptes både i Sverige och i andra länder, b la Japan där Mando Diao blev oerhört populära. Efter Bring 'Em In hoppade Daniel av och ersattes av Mats Björke.
Ochrasy - Ode to Ochrasy
Populariteten i Japan krävde hela 2003 som turnéår för Mando Diao. När de kom tillbaka 2004 satte de sig i studion för att spela in deras nästa album, Hurricane Bar, som släpptes 2005. Detta album gjorde succé i Tyskland och de blev kända där.
Killer Kaczynski - Ode to Ochrasy
Vid det här laget hade Mando Diao tagit främst Sverige men även internationella länder med storm. 2005-2006 turnérade de runt i Sverige och Europa och 2006 släpptes Ode to Ochrasy. Följande år bjöd även det på turnéer och ännu ett nytt album, Never Seen The Light Of Day.
Never Seen The Light Of Day - Never Seen The Light Of Day
Det är svårt att definiera vilken genre Mando Diao spelar. Indie? Punk? Garagerock? Jag skulle säga en salig blandning plus lite till. Och det är det som gör Mando Diao så bra. De blandar allt från de bästa världar och skapar inte ett unikt men ett eget sound som varierar från platta till platta. Bring 'Em In är skränig och högljudd och känns lite oldschool, Hurricane Bar lugnare men ändå medryckande, Ode to Ochrasy lite av en blandning av de båda tidigare fast med mycket nya låtidéer och instrument. Never Seen The Light Of Day är i stor utsträckning baserad på ståkinstrument, mer instrumentalisk och lite djupare än de andra plattorna. Influenserna är tydliga men så många att de är svåra att bestämma helt. I ett utlåtade från dem själva hävdar de att "deras sound inte har någonting att göra med Sveriges musikkultur överhuvudtaget", men på något sätt känns det som de representerar Sverige ändå. I deras senaste album är den sista låten dedikerad till Dalarna. Numera kommer de tillbaka varje år och gör spelningar här, främst på festivaler.
Mitt intresse för Mando Diao har varit lågt fram tills förra hösten då jag fick hela diskografin av Nathan (tusen tack för det) och började lyssna på allvar. Tidigare hade jag bara hört låtar som Down in the Past och någon till men då hade inte den musikstilen tilltalat mig. Uppenbarligen har den förändrats ganska mycket det senaste året för nu avgudar jag dem. Låtarna som inte tilltalar mig är få och Mando Diao känns lite som min musikstil exemplifierad numera. En av de där få artisterna jag kommer berätta att jag själv lyssnade på för mina barn i deras ålder. Nästa år är en tripp till Peace and Love-festivalen i Borlänge en självklarhet då Mando och många många andra bra artister kommer spela. Tills dess kan jag bara hoppas på ett nytt album...
The Band - Bring 'Em In
Det hela började i mitten av nittiotalet med gruppen Butler som bestod av gitarristen/sångaren Björn Dixgård och keyboardisten/sångaren Daniel Häglund. Butler var inte någon speciellt långlivad grupp och de la ner 1995, men de två medlemmarna fortsatte att spela och skriva låtar tillsammans. Efter en tid träffade Björn av en händelse den liksinnade Gustaf Noren på en fest och de satt uppe hela natten och diskuterade det gemensamma intresset att starta band med influenser från b la The Beatles. Gustaf Noren anslöt sig till bandet som gitarrist.
Sheepdog - Bring 'Em In
Efter en tid i Borlänge på olika klubbar och med temporärt inryckta basister och trummisar började trion bli alltmer respekterad och uppskattad i sin hemstad. När intresset för dem började spridas ända till Stockholm och rykten om skivkontrakt spreds bestämde sig Björn och Gustaf för att rekrytera fasta medlemmar. Carl Johan Fogelklou aka. CJ (som för övrigt är från Uppsala), på bas och Samuel Giers på trummor anslöt sig till bandet. 1999 antog de namnet Mando Diao.
Ringing Bells - Hurricane Bar
År 2002 fick Mando skivkontrakt med skivbolaget EMI. Deras första EP, Motown Blood, släpptes ungefär samtidigt och fick stor uppmärksamhet. Bandet blev inbjudet att turnera tillsammans med andra redan etablerade band, bl a Kent och Thåström. I och med turnén startade Björn och Gustaf ett långvarigt gräl med Kent genom att såga dem och antyda att de var ett "trött dansband". Efter turnén var succén ett faktum och deras första album, Bring 'Em in, släpptes både i Sverige och i andra länder, b la Japan där Mando Diao blev oerhört populära. Efter Bring 'Em In hoppade Daniel av och ersattes av Mats Björke.
Ochrasy - Ode to Ochrasy
Populariteten i Japan krävde hela 2003 som turnéår för Mando Diao. När de kom tillbaka 2004 satte de sig i studion för att spela in deras nästa album, Hurricane Bar, som släpptes 2005. Detta album gjorde succé i Tyskland och de blev kända där.
Killer Kaczynski - Ode to Ochrasy
Vid det här laget hade Mando Diao tagit främst Sverige men även internationella länder med storm. 2005-2006 turnérade de runt i Sverige och Europa och 2006 släpptes Ode to Ochrasy. Följande år bjöd även det på turnéer och ännu ett nytt album, Never Seen The Light Of Day.
Never Seen The Light Of Day - Never Seen The Light Of Day
Det är svårt att definiera vilken genre Mando Diao spelar. Indie? Punk? Garagerock? Jag skulle säga en salig blandning plus lite till. Och det är det som gör Mando Diao så bra. De blandar allt från de bästa världar och skapar inte ett unikt men ett eget sound som varierar från platta till platta. Bring 'Em In är skränig och högljudd och känns lite oldschool, Hurricane Bar lugnare men ändå medryckande, Ode to Ochrasy lite av en blandning av de båda tidigare fast med mycket nya låtidéer och instrument. Never Seen The Light Of Day är i stor utsträckning baserad på ståkinstrument, mer instrumentalisk och lite djupare än de andra plattorna. Influenserna är tydliga men så många att de är svåra att bestämma helt. I ett utlåtade från dem själva hävdar de att "deras sound inte har någonting att göra med Sveriges musikkultur överhuvudtaget", men på något sätt känns det som de representerar Sverige ändå. I deras senaste album är den sista låten dedikerad till Dalarna. Numera kommer de tillbaka varje år och gör spelningar här, främst på festivaler.
Mitt intresse för Mando Diao har varit lågt fram tills förra hösten då jag fick hela diskografin av Nathan (tusen tack för det) och började lyssna på allvar. Tidigare hade jag bara hört låtar som Down in the Past och någon till men då hade inte den musikstilen tilltalat mig. Uppenbarligen har den förändrats ganska mycket det senaste året för nu avgudar jag dem. Låtarna som inte tilltalar mig är få och Mando Diao känns lite som min musikstil exemplifierad numera. En av de där få artisterna jag kommer berätta att jag själv lyssnade på för mina barn i deras ålder. Nästa år är en tripp till Peace and Love-festivalen i Borlänge en självklarhet då Mando och många många andra bra artister kommer spela. Tills dess kan jag bara hoppas på ett nytt album...
Låt
Hittade en fin liten låt på youtube, den som spelas på Macbook Air-reklamen you know. Or maybe you don't. Anyway, här är den...
Yael Naim - New Soul
Yael Naim - New Soul
Franz Ferdinand
Igår när jag gjorde matten hade jag Franz Ferdinands You Could Have It So Much Better på repeat hela tiden. Om och om igen lyssnade jag på albumet och jäklar vad bra de är! Första gången jag hörde dem tyckte jag att de var rentav dåliga, men jag tycker att musik som har potential att vara bra (dvs kanske tillhör den genre man gillar) förtjänar en chans till, vilket de fick. Och nu kan jag inte hitta en enda dålig låt på skivan.
Franz Ferdinand är ett gäng skottar som bildades 2001. Namnet fick de från den serbiske kronprinsen med samma namn som mördades 1914 av en nationalist, vilket kom att starta första världskriget. De slog igenom 2004 med Take me out, se nedan. Franz Ferdinand tillhör genren Indie, samma som Arctic Monkeys. De är rätt lika men ändå olika, lyssna och döm själva.
Walk away. Bästa låten hittils, enligt mig. Musikvideon är dessutom grym.
Take me out. Hade inte hört den innan men även den är grymt bra.
Den sista låten jag ville lägga upp, Eleanor put your boots on, går inte att embed:a så om man vill se den får man gå in på youtube: http://www.youtube.com/watch?v=-ws50OwSgdQ
Why don't you walk away?
No buildings will fall down
Won't you walk away
No quake will split the ground
Why don't you walk away
The sun won't swallow the sky
Why don't you walk away?
Statues will not cry
Franz Ferdinand är ett gäng skottar som bildades 2001. Namnet fick de från den serbiske kronprinsen med samma namn som mördades 1914 av en nationalist, vilket kom att starta första världskriget. De slog igenom 2004 med Take me out, se nedan. Franz Ferdinand tillhör genren Indie, samma som Arctic Monkeys. De är rätt lika men ändå olika, lyssna och döm själva.
Walk away. Bästa låten hittils, enligt mig. Musikvideon är dessutom grym.
Take me out. Hade inte hört den innan men även den är grymt bra.
Den sista låten jag ville lägga upp, Eleanor put your boots on, går inte att embed:a så om man vill se den får man gå in på youtube: http://www.youtube.com/watch?v=-ws50OwSgdQ
Why don't you walk away?
No buildings will fall down
Won't you walk away
No quake will split the ground
Why don't you walk away
The sun won't swallow the sky
Why don't you walk away?
Statues will not cry
Musiknostalgi
För några dagar sedan ploppade Arctic Monkeys upp i mp3-spelaren när jag hade den på shuffle. Och när jag lyssnade gled jag in i ett konstigt tillstånd, jag fick en konstig känsla av något avlägset. Det var ett sånt där ögonblick när man känner sig alldeles nostalgisk, det är något trevligt men ändå är man vemodig för att det påminner om en tid som har passerat. Och jag vet varför. I början av gymnasiet för fem månader sen så fick jag den CD:n av Anders (tusen tack!) och började lyssna som en galning. Sen hände det en massa saker samma tid och man hade det allmänt trevligt med alla nya vänner, den nya skolan, de första filmkvällarna and so on.
Känslan försvann lika snabbt som den kom, men med varje ny låt som började spelas kom den tillbaka igen. Samma är det med SMKs album Boss for Leader, när jag satte igång den kom samma känslor flödande. SMK påminner mig mest om kulturnatten, trots att vi aldrig var där. Så satt jag i kanske en halvtimme när jag egentligen borde pluggat. Men det var värt, det är alltid trevligt med sådana flashbacks, särskilt om det trevliga flashbacks =)
Och Pi, du har rätt, sådana låtar ska man vara försiktig med och inte spela sönder, utan kanske ta fram då och då och bara låta minnena komma... så jag borde sluta lyssna NU och sätta igång lite mer vardaglig musik. Så har det alltså kommit sig, Arctic Monkeys och SMK har en speciell plats i musiksamlingen och i mitt huvud.
Och min mp3-spelare, visst var den kanske inte ett så lägligt inköp om man tänker på den ekonomiska situationen då, men jag är nästan beredd att säga att den är värd varenda krona. Jag tänker inte ens på att jag kan ta med 8gb av min favoritmusik vart jag än går, och få den levererad med ljud i världsklass, när jag vill det, i upp till 24 timmar. Men om man tänker efter så är den en mycket viktig ägodel för mig, så imorrn ska jag köpa in-earhörlurar till den (hade faktiskt budgeterat efter det). När ekonomin är stabil, framåt vårkanten kanske, så ska jag faktiskt försöka köpa lite CDs (yeah, that'll happen) också. Sådeså, för jag tycker att artisterna som skapar musiken är värda sin lön. Iallafall de som är bra...
Observera att jag inte ser ner på folk som tankar, och tycker det är fel, utan det är bara något jag tycker och ska försöka leva ut någorlunda. Ehe, någorlunda.
Känslan försvann lika snabbt som den kom, men med varje ny låt som började spelas kom den tillbaka igen. Samma är det med SMKs album Boss for Leader, när jag satte igång den kom samma känslor flödande. SMK påminner mig mest om kulturnatten, trots att vi aldrig var där. Så satt jag i kanske en halvtimme när jag egentligen borde pluggat. Men det var värt, det är alltid trevligt med sådana flashbacks, särskilt om det trevliga flashbacks =)
Och Pi, du har rätt, sådana låtar ska man vara försiktig med och inte spela sönder, utan kanske ta fram då och då och bara låta minnena komma... så jag borde sluta lyssna NU och sätta igång lite mer vardaglig musik. Så har det alltså kommit sig, Arctic Monkeys och SMK har en speciell plats i musiksamlingen och i mitt huvud.
Och min mp3-spelare, visst var den kanske inte ett så lägligt inköp om man tänker på den ekonomiska situationen då, men jag är nästan beredd att säga att den är värd varenda krona. Jag tänker inte ens på att jag kan ta med 8gb av min favoritmusik vart jag än går, och få den levererad med ljud i världsklass, när jag vill det, i upp till 24 timmar. Men om man tänker efter så är den en mycket viktig ägodel för mig, så imorrn ska jag köpa in-earhörlurar till den (hade faktiskt budgeterat efter det). När ekonomin är stabil, framåt vårkanten kanske, så ska jag faktiskt försöka köpa lite CDs (yeah, that'll happen) också. Sådeså, för jag tycker att artisterna som skapar musiken är värda sin lön. Iallafall de som är bra...
Observera att jag inte ser ner på folk som tankar, och tycker det är fel, utan det är bara något jag tycker och ska försöka leva ut någorlunda. Ehe, någorlunda.
The great sixties
Sovmorgonen är förstörd. Jag var tvungen att gå upp klockan 7:00 imorse, trots att vi har sovmorgon till 11:40, för att jag bor i Knivsta. Måste då gå upp tidigt för att få skjuss till stationen av far min, är nämligen inte sugen att traska de där fem kilometrarna i tio minusgrader. Man kan skylla Knivsta på det mesta, om man bara tänker ut någon långsökt förklaring. Nej, to be honest så är det inte så farligt. Så nu sitter jag i Uppsala och ser solen sega sig upp mellan domkyrkans torn. Måste ändå plugga till kemin och SO:n i princip hela dagen så då kan jag helt enkelt ta det här tillfället. Börjar om exakt två timmar så det var tänkt att jag skulle sätta igång nu...
... men så kom jag att tänka på musik. Blev lite inspirerad av Pärlus och Ostens bloggar, hade även en musikdiskussion hemma i Knivsta för inte så länge sen. Musik som görs idag är oftast bara skräp, tyvärr. Jag kräks på alla mainstream-pop-ballader-blabla à la Britney Spears, BWO, Justin Timberlake, samt i princip hela rap/hiphop-sektionen. Om man kollar tillbaka till sextio-sjuttiotalet kan man hitta hur mycket bra musik som helst, det fanns en uppsjö av duktiga och innovativa artister och band på den tiden. Musik från den tiden känns så mycket mer uppfinningsrik och nyskapande än skiten som spelas på radio idag. Det händer att bra låtar/artister kommer upp även idag, men dessa spelas sönder inom en vecka och sen var det bra med det. Jag märker även hur det blir svårare och svårare att komma på något nytt, något orginellt, många nya låtar idag är ofta influerade av gångna tiders artister, vilket egentligen är konstigt då musik kan varieras i nästan all oändlighet, bara man är tillräckligt duktig. The Who, The Rolling Stones, Supertramp, Heart, AC/DC, Bob Marley... detta är bara en bråkdel av bra musik från den tiden.
Nej, så anti är jag inte. Men jag står forfarande fast vid att dagens musik kunde varit bättre. Faktum är dock faktiskt att svensk musik har fått sig ett rejält uppsving på senare tid. Kent och Mando Diao är två bra exempel på svenska rockband som har fått viss uppmärksamhet även internationellt.
Men den regerande mästaren of all time är ändå Jimi Hendrix. Han har fan allt, allt från sköna blues till pårökt snabba rockstycken. Och vilka rockstycken sen, han är ju trots allt rankad som världens bästa sologitarrist genom tiderna. När man först lyssnar på honom så undrar man hur fan han kan få fram sådana ljud ur en gitarr, det är ren och skär konst. Tyvärr så dog han av kombinationen vin + sömntabletter för 37 år sen, men hans musik blir bara bättre och bättre ju mer man lyssnar, enligt mig. Jimi Hendrix är ett lysande exempel på nyskapande och kreativ musik, okej det kanske hade något med sextiotalets peace-and-love-kultur att göra men vafan, han var ett geni.
En av hans bästa blueslåtar, lyssna och njut.
Will the wind ever remember
The names it has blown in the past,
And with this crutch, its old age and its wisdom
It whispers, "No, this will be the last."
And The Wind Cries Mary.
... men så kom jag att tänka på musik. Blev lite inspirerad av Pärlus och Ostens bloggar, hade även en musikdiskussion hemma i Knivsta för inte så länge sen. Musik som görs idag är oftast bara skräp, tyvärr. Jag kräks på alla mainstream-pop-ballader-blabla à la Britney Spears, BWO, Justin Timberlake, samt i princip hela rap/hiphop-sektionen. Om man kollar tillbaka till sextio-sjuttiotalet kan man hitta hur mycket bra musik som helst, det fanns en uppsjö av duktiga och innovativa artister och band på den tiden. Musik från den tiden känns så mycket mer uppfinningsrik och nyskapande än skiten som spelas på radio idag. Det händer att bra låtar/artister kommer upp även idag, men dessa spelas sönder inom en vecka och sen var det bra med det. Jag märker även hur det blir svårare och svårare att komma på något nytt, något orginellt, många nya låtar idag är ofta influerade av gångna tiders artister, vilket egentligen är konstigt då musik kan varieras i nästan all oändlighet, bara man är tillräckligt duktig. The Who, The Rolling Stones, Supertramp, Heart, AC/DC, Bob Marley... detta är bara en bråkdel av bra musik från den tiden.
Nej, så anti är jag inte. Men jag står forfarande fast vid att dagens musik kunde varit bättre. Faktum är dock faktiskt att svensk musik har fått sig ett rejält uppsving på senare tid. Kent och Mando Diao är två bra exempel på svenska rockband som har fått viss uppmärksamhet även internationellt.
Men den regerande mästaren of all time är ändå Jimi Hendrix. Han har fan allt, allt från sköna blues till pårökt snabba rockstycken. Och vilka rockstycken sen, han är ju trots allt rankad som världens bästa sologitarrist genom tiderna. När man först lyssnar på honom så undrar man hur fan han kan få fram sådana ljud ur en gitarr, det är ren och skär konst. Tyvärr så dog han av kombinationen vin + sömntabletter för 37 år sen, men hans musik blir bara bättre och bättre ju mer man lyssnar, enligt mig. Jimi Hendrix är ett lysande exempel på nyskapande och kreativ musik, okej det kanske hade något med sextiotalets peace-and-love-kultur att göra men vafan, han var ett geni.
En av hans bästa blueslåtar, lyssna och njut.
Will the wind ever remember
The names it has blown in the past,
And with this crutch, its old age and its wisdom
It whispers, "No, this will be the last."
And The Wind Cries Mary.
