erik the aviator

När jag skulle gå hem från skolan idag gick jag först förbi lägenheten för att hämta mitt prao-omdöme till min jobbansökan på Posten. Efter mycket letande hittade jag det och insåg samtidigt att klockan var 16:20 så jag hade liiite brottom om jag skulle hinna med 16:43-tåget. Jag gick i snabb takt och när jag hade kommit till stora torget såg jag att klockan hade hunnit bli 16:35, bråttom! Jag började springa, över torget, ner längs gågatan. Precis när jag skulle springa in i Forumgallerian så pokar någon på min axel. Det var två killar i runt 13-14årsåldern som hade sprungit efter mig med mina nycklar! Det hade gått hål i jackfickan och både mina nycklar och förlängningssladden till mp3n hade ramlat ut utan att jag märkt det. Förlägningssladden kan jag leva med. Men nycklarna, jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan dem.

Jag är så jäkla glad att det finns sådana människor som faktiskt springer efter en trots att man har bråttom - bara för att lämna tillbaka någon man själv har råkat tappa, utan att få något som helst tillbaka för det. Det är ju egentligen så det ska vara och jag tror nog att de flesta hade gjort samma sak, men det är ju inte alltid man tappar något sådär så jag blev så oändligt glad när jag fick tillbaka nycklarna, även fast jag inte ens visste om att jag tappat dem. Tänk om ingen hade plockat upp dem och sprungit efter mig, då hade jag stått där utan nycklar. Vi skulle behöva byta lås, jag skulle inte komma in i mitt skåp eller kunna låsa upp min cykel. Så mycket besvär besparades bara för att de där killarna var schysta. Tusen tack till er säger jag bara, även om ni förmodligen aldrig kommer läsa det här. Det var som när den där gubben tappade sin väska och Viktor lånade min cykel för att sätta efter honom. När man har gjort dagens gärning till någon, ofta någon man inte ens känner, blir man bara så glad. Det kanske är därför folk gör det, vad vet jag. Eller kanske bara för att de vill ställa upp och vara en god medmänniska...

Tåget hann jag iallafall med och på det träffade jag Jonathan. Väldigt länge sen vi sågs och återigen får jag dåligt samvete för att jag aldrig gör slag i saken och tar upp kontakten med alla Knivstavänner. Att träffas på tåget är ju tillräckligt för att hålla kontakten uppe men mer är så vi värda... Tyvärr brukar samtliga av mina helger bli helt
fullproppade med umgänge på annat håll, det är såklart trevligt också men nu handlar det nog lite om att prioritera. Så jag lovar, jag ska fixa tid. Sen gör ju ni också en massa saker på helgerna så det är inte alltid det fungerar då heller men vi får försöka ordna något snart damnit. Det var år och dar sen jag spelade biljard... ^^

När jag kom fram så blev jag lite besviken. Någon hade slagit sönder glasväggarna på tågkurerna på perrongen. Jag fattar inte varför folk gör så. Det kan då fan inte vara kul iallafall. Enda anledningen som jag ser det måste vara att de sortens människor som gör sådant inte mår så bra. Sök hjälp eller sluta vandalisera säger jag bara, ingen blir glad av en massa glassplitter på perrongen när man ska gå av tåget.

Eller ta efter de två killarna som lämnade tillbaka mina nycklar idag.