erik the aviator

Okej, här kommer ett blogginlägg som jag skrev förrförra sommaren, det lades upp på en annan sida där jag var aktiv då. Hur pinsamt det än får bli, här är det.

---

Känslan av att vara fri. Fri att göra eller åka vart man vill. Känslan av att sväva fritt och tyst genom luften på sjuhundra meters höjd. Att ligga och cirkla runt i det stora blå utan intryck eller påverkan av det moderna samhällets stress. Att känna den friska luften och se ut över landskapet på de pyttesmå bilarna och husen. Dessa känslor är för mig synonyma med segelflyg.

Det hela började förra sommaren då etapp 1 i min segelflygutbildning led mot sitt slut. Kriterierna för avslutad etapp 1-utbildning är tre EK (EnsamKommando), dvs tre ensamflygningar, efter det erhåller man ett s k C-diplom som intygar just detta och man kan fortsätta mot etapp 2 och 3. Efter det har man segelflygcertifikat och kan se sig själv som en fullfjädrad segelflygare. Dessa moment kräver dock en längre, intensiv utbildningsperiod. Målet för mig den sommaren var att ta C-diplomet för att i framtiden fortsätta mot segelflygcertifikatet.

Efter ungefär tio dagar praktisk flygning plus teori ansåg min lärare att jag var mogen för EK , trots att det kändes som om han alltid skulle anmärka på något under flygningens gång. Jag tvivlade lite, flyga kunde jag vid det här laget, men psykiskt kände jag mig osäker. Trots allt lyckades min lärare trycka ner mig i framsätet den där junikvällen på ett av våra skolningsflygplan, ett dubbelsitsigt ASK-21. Under normal skolning brukar läraren sitta i baksits, redo att gripa in om eleven (som sitter i framsits) skulle göra något misstag. Jag behärskade alla delar av flygningen och det visste jag, trots detta satt jag med skakiga händer och ångest då jag hörde klickandet när läraren spände fast fempunktsbältet där bak - enda skillnaden var just det faktum att han inte skulle följa med upp denna gång.

Jag skakade på huvudet, tryckte upp mina solglasögon mot näsroten och gav klartecken till bogserflygplanet att sträcka linan. Jag höll styrspaken så hårt det gick med handen, inget fick gå fel, jag hade gått igenom checklistan två gånger, inget...

Det ryckte till och bogserplanet körde gasen i botten. Jag väcktes ur min ångest och stabiliserade planet under rullsträckan. Helt plötsligt lyfte jag, mycket tidigare på grund av att flygplanet var mycket lättare utan lärare. Jag koncentrerade mig och lade mig på cirka två meters höjd över fältet så att bogserflygplanet också skulle kunna lyfta. Bogseringen är den mest kritiska delen av flygningen, särskilt strax efter start, detta är det sämsta tillfället om bogserlinan av någon anledning skulle brista. Jag la mig med bogserflygplanets landningshjul ungefär i linje med horisonten och lät mig bogseras upp till 600 meters höjd. Jag sträckte mig mot det gula urkopplingshantaget och ryckte.

I det ögonblicket, för första gången i livet, upplevde jag total frihet. Vindbruset avtog, jag sänkte farten till 90 km/h lade mig därefter i en vänstersväng. Där uppe låg jag och kollade ner längs vänstervingen som pekade mot moder jord. Det är då känslan av frihet infinner sig. Allt är så litet. Världen känns oändlig. Det enda ljud som hörs är ett svagt vindbrus. Man kan göra vad man vill. Jag gick ur vänstersvängen och påbörjade en högersväng. Försökte flyga rent och hålla farten. Jag, som 14-åring, kontrollerade ett flygplan - helt själv, jag hade ansvaret, jag var fri. Jag svävade fram i något slags tillstånd som är svårt att beskriva, jag var vid medvetande men ändå inte, jag styrde flygplanet genom högersvängen men mina tankar fanns någon annan stans. Jag gick ur högersvängen och flöt lungt fram i stadiga 100 km/h. Jag läste av höjdmätaren. 500 meter. Plötsligt riste det till i flygplanet och variometern indikerade 1 till 2 meters stig. Jag hade hamnat i en svag termik, dvs stigande varmluftsmassor (segelflygare utnyttjar detta fenomen för att vinna höjd). Jag lade mig snabbt i en vänstersväng och steg upp till 600 meter igen. Jag gick ut på rak kurs. Luften var lugn, solen var på väg ner och himlen var klar. Det var vackert. Allt var vackert. Jag fick för mig att göra en brant grävande sväng. Doppade ner nosen under horisonen. Farten ökade till 150 km/h. Jag gav kraftigt höger sidroder och skevroder tills jag låg i ungefär 65 graders lutning och gav därefter kraftigt höjdroder. G-krafterna tryckte ner mig i sittbrunnen. Jag njöt. Jag låg kvar några sekunder och gav därefter kraftig motskevning för att åter gå ut på rak kurs. Fy fan vad det här är härligt.

Jag flög mest runt hur jag ville resten av flygningnen. Lade mig i nedflygningssektorn på ganska precis 300 meters höjd. Gick ut på medvindslinjen, paralellt med flygfältet på vänster sida. Landningsvarvet hade påbörjats. Jag rapporterade för landning på radion. Höll hela tiden ögonkontakt med fältet som till slut försvann bakom vänstervingen. Gjorde en vänstersväng 90 grader, in på baslinjen. Flygfältets kortsida närmade sig på vänster sida. Jag läste av höjdmätaren. 150 meters höjd, gott med marginal för landning alltså. Var väldigt noga med farten, som en dag som denna skulle vara 110 km/h i landninsvarvet. Jag tittade till vänster och gjorde därefter sista svängen in på finalen. Tryckte ut luftbromsarna och riktade nosen neråt mot flygfältets främre område. Min blick pendlade mellan flygfält och hastighetsmätare. Jag korrigerade kursen som numera pekade stadigt neråt. Jag flög över de sista träden på kanske 30 meters höjd och började rikta nosen uppåt. Nu låg flygplanet på några meters höjd och jag flöt ut. Fartvinden avtog och det blev tyst. Det stötte till och jag rullade ut på marken för att till slut stanna mitt på flygfältet. Allt var tyst. Jag log. Jag hade precis genomfört min första ensamflygning och fått känna hur äkta, genuin frihet känns.

---

Japp, mina vänner, det är segelflyg och jag älskar det.